Vid 77 års ålder sålde jag alla mina tillgångar för att köpa en biljett och se mitt livs kärlek, men något oväntat hände på planet 😢😢
Jag sålde allt jag hade. Den gamla bilen, fåtöljen, skivorna. Till och med klockan — den som jag fick när jag gick i pension. Allt för en biljett. Enkel resa.
Jag hittade min gamla flickvän, som vi gjorde slut med när vi var unga och dumma, och jag hade inte sett henne på nästan 50 år. Men jag älskade bara henne och tänkte alltid på henne. Jag trodde att hon hade glömt mig. Men det hade hon inte, även om hon gift sig med en annan och fått en son.
Nu hade jag adressen till min älskade kvinna. Hennes son svarade på mitt brev — sa att hon minns allt.
Planet lyfte, jag höll fotot mot bröstet. Vi skrattar på det, fortfarande unga, vid flodens strand. Jag håller hennes hand. Fotot är gammalt, blekt, men jag kunde varje kurva i hennes leende utantill. Efter vårt sista möte såg jag henne aldrig igen och visste inte hur hon såg ut nu.
På hög höjd, när planet flög in i molnen, vibrerade telefonen. Jag skyndade mig inte att titta. Hjärtat slog redan för hårt. Men jag öppnade. Och då rasade min värld, nu vet jag inte hur jag ska leva vidare. Fortsättning i första kommentaren👇👇
”Förlåt… mamma dog i natt. Hon väntade. Väntade mycket på dig.”
Jag kände ingen smärta. Bara… tomhet. Som om allt inuti mig plötsligt tystnade. Världen blev mörk. Jag minns inte hur huvudet föll bakåt. Jag hörde bara skrik, steg, någon pratade, höll min hand.
Jag vaknade — senare. På marken. Främlingars ansikten runt mig. Någon gav mig vatten. Någon frågade hur jag mådde. Jag nickade. Jag hade inget att säga. Bara en sak:
— ”Jag kommer fram ändå. Jag lovade.”
Och jag kom fram. Köpte en bukett — enkel, ängsblommor. Åkte till kyrkogården. Hittade stenen med hennes namn. Satt bredvid. Lade ner fotografiet. Och biljetten.
— ”Förlåt. Jag är sen.”
Sen satt jag bara där. Lyssnade på vinden. Och tystnaden. Hon är här. Det visste jag.
Så är det alltid — vi tror att vi fortfarande har tid, att vi kan krama, kyssa, och utan att förstå skiljs vi åt av dumma skäl, och sedan är det ofta för sent. Jag lyckades aldrig se min älskade, även om jag väntade nästan hela livet på vårt möte.
