Tjejen kom för sent till anställningsintervjun eftersom hon hjälpte en äldre man – men när hon väl kom fram till kontoret höll hon på att svimma av det hon såg 😱😱
Anna skyndade sig till en anställningsintervju. Det här var inte bara ett jobb – det var drömjobbet, en chans att förändra sitt liv och lämna alla tillfälliga jobb bakom sig.
Hon var nästan framme vid övergångsstället när hon hörde ett rop och ljudet av bilar. På andra sidan gatan vinglade plötsligt en äldre man till, tog sig för bröstet och föll långsamt ihop på asfalten. Bilister tutade, någon ropade från ett fönster, förbipasserande skyndade förbi och vände bort blicken, som om de hoppades att om de inte såg eländet, så skulle det försvinna av sig självt.
Anna stannade. Hennes hjärna skrek: ”Du är sen! Spring!” Men hon sprang över gatan och satte sig ner bredvid mannen.
– Mår ni dåligt? frågade hon med skakig röst och lade handen på hans axel.
Den gamle mannen andades tungt, ögonen var halvslutna. Han pekade svagt på sin ficka:
– Tabletter… i plånboken…
Anna höll andan och började med skakande fingrar rota i hans slitna läderväska. Till slut kände hon en liten flaska. Hon tog snabbt fram en tablett, lade den försiktigt i mannens mun och hjälpte honom att svälja.
– Andas… lugnt… Allt kommer bli bra, viskade hon medan hon kämpade mot tårar och rädsla.
Några minuter gick. Mannens andning blev gradvis jämnare, färgen återvände till hans ansikte. Han öppnade ögonen och såg tacksamt på Anna.
– Du räddade mitt liv… viskade han. – Hur kan jag tacka dig?
Anna log, men reste sig plötsligt som om hon vaknat upp:
– Herregud… jag är sen…
Hon mumlade något till ursäkt och rusade mot tunnelbanan, med hjärtat krossat av förtvivlan. Det var allt. Chansen var förlorad. Det skulle inte bli någon andra möjlighet.
Men hon åkte ändå till kontoret. Bara för att veta att hon hade gjort sitt bästa. När Anna äntligen kom fram till kontoret höll hon på att svimma av det hon såg…
Fortsättning i första kommentaren 👇👇
När hon kom fram till receptionen log sekreteraren vänligt mot henne och sa:
– Ursäkta, men ledningen är lite försenad. Du kan slå dig ner så länge.
Anna andades nästan ut av lättnad. Hon satte sig ner, höll hårt i sin portfölj och kände hur spänningen sakta började släppa.
En halvtimme senare öppnades dörren. In kom… den gamle mannen. Nyrakad, i en elegant kostym, med tryggt grepp om sin käpp. Anna stelnade till.
– God morgon, sa han till alla i rummet. – Jag är företagets ägare. Ursäkta att jag är sen. Det hände något… extremt viktigt.
Han vände sig mot Anna, log och nickade:
– Här är hon – den som vågade stanna när alla andra vände bort blicken. Hon som verkligen vet vad ansvar, mod och medmänsklighet betyder. Anna, vi skulle vilja att du börjar arbeta hos oss så snart som möjligt. Du har redan bevisat att du är värdig.
Anna kunde inte tro sina öron. Tårarna fyllde hennes ögon. Hon hade räddat en människa… och oväntat räddat sig själv också.
