Tunneln dånade av likgiltiga ansikten. Den unga mamman med spädbarnet i famnen lyckades knappt klämma sig in i den fullpackade vagnen. 😲😲 Barnet sov fridfullt, tryckt mot hennes bröst, medan kvinnan knappt kunde stå upprätt – med ena handen höll hon barnet och med den andra kunde hon inte ens hålla i ett handtag.
Hon tittade tyst runt i vagnen. Unga män och kvinnor satt med blicken ner i sina telefoner, några låtsades som om de inte såg henne alls. Någon sneglade åt hennes håll – och vände snabbt bort blicken igen. Kvinnan gungade med tåget, spände sina armar mer och mer för att hålla balansen. Någon av de sittande kastade en snabb blick på henne men såg sedan bort igen.
Men då gjorde en äldre kvinna, kanske sjuttio år gammal, något oväntat, och alla passagerare tittade på henne med respekt och rodnade av skam. Fortsättning i första kommentaren 👇 👇
– Kära du, – sa den äldre kvinnan högt och tydligt, – kom hit så ger jag dig min plats.
Alla vände sig om. Kvinnan reste sig med möda och stödde sig på sin käpp. Håret var snyggt uppsatt i en knut, ansiktet var fyllt med rynkor och trötthet. Hon gjorde en gest åt den unga mamman.
– Mina knän värker, men dina händer är upptagna med något viktigare. Och ditt barn – det är mer värdefullt än mina leder, – sa hon med ett vänligt men bestämt leende.
Mamman kom förvirrat fram och viskade tyst:
– Tack så mycket…
Och just då hände något ingen väntat sig.
En av killarna, som suttit hela tiden med hörlurar, reste sig plötsligt och sa högt:
– Ursäkta. Jag skäms. Var snälla och sitt ner. – Han pekade på sin plats och vände sig mot den äldre kvinnan. – Och du, stå inte upp. Sätt dig ner. Det är min uppgift att ge plats, inte din.
Det blev tyst.
En efter en började andra passagerare resa sig. Flera lediga platser uppstod genast. Någon erbjöd sig att hjälpa mamman hålla i väskan. Den äldre kvinnan suckade bara:
– Se där. Jag trodde mänskligheten var helt förlorad…
