Schäfern skällde vid sin mattes kista och trampade på blommorna – när de öppnade kistan blev alla chockade
Begravningsdagen hade kommit, och sorgemarschen rörde sig långsamt mot kyrkogården. Bland de närvarande fanns officerns familj, som han inte hade haft kontakt med på nästan fem år. De hade rest långväga den morgonen. Vid kistan stod redan hans kollegor — officerare i strikta uniformer. Och bredvid dem gick hunden — en schäfer vid namn Max, med sänkt huvud och tung blick.
Max var inte bara ett husdjur. Han var den avlidne officerens partner, en tjänstehund som deltagit i tiotals uppdrag. När rånet mot lagret skedde, där officeren dog under märkliga omständigheter, var Max vid hans sida. Sedan dess åt han knappt, lekte inte, bara stirrade i tomheten och gnydde.
Nu satt han vid soldaternas fötter, intill kistan täckt av färgglada blommor. Människor grät tyst.
Plötsligt reste sig Max. Hans öron spetsades, nosen trycktes mot kanten av kistan. Han nosade på locket, drog sig sedan hastigt tillbaka, morrade… och började skälla högt. Det var inget vanligt skall. Människor ryckte till. Några officerare skyndade sig fram till hunden, och trodde att han inte klarade av sina känslor.
— Ta bort honom, — viskade en kvinna.
Hunden slet sig mot kistan, tjöt, krafsade på trälocket med tassarna.
Befälhavaren bredvid rynkade pannan. Han kände den här hunden. Max skällde aldrig utan anledning.
— Öppna kistan, — sade han bestämt.
— Vad? Varför? — protesterade släktingarna.
— ÖPPNA DEN.
När locket långsamt lyftes, sänkte sig tystnad över kyrkogården. Alla stod stilla i en sekund… och sedan hördes ett skrik av fasa.
Fortsättning i första kommentaren 👇👇
Det låg inte rätt person i kistan.
Inte alls. Ett främmande ansikte, en främmande uniform, en främmande kropp. Det var någon annan.
Max morrade lågt, men med lättnad — det var inte hans husse. Han hade haft rätt.
Senare avslöjades att ett dödligt misstag hade begåtts på bårhuset: etiketterna hade förväxlats. Två mäns kroppar — officeren och en civil — hade kommit in nästan samtidigt, och i hasten hade man lämnat ut fel kropp.
Den riktiga kroppen hittades ett dygn senare i en annan sal. Han fick en värdig och hedersam begravning.
Och Max var med honom till slutet.
