Jag rättade till huvan och försökte dölja mitt hår – redan tunt och blekt efter ännu en omgång med cellgifter. Tunnelbanan var fullpackad, men jag lyckades få en plats vid dörren. Jag kände mig utmattad, kroppen värkte, varje andetag var tungt.
Bredvid mig ställde sig en kvinna i sextioårsåldern med en liten pojke, kanske sex år gammal. Han satte sig genast på den lediga platsen, och kvinnan suckade djupt och vände sig till mig:
— Unga damen, var snäll och ge mig din plats. Det är svårt för mig att stå.
Jag lyfte lite på huvudet – krafterna var nästan slut.
— Förlåt, jag kan inte, — sa jag tyst och sänkte blicken, — be ditt barnbarn att ge dig platsen.
Hon rynkade pannan och höjde rösten:
— Vadå kan inte? Du är ju ung! Var är din respekt? Min pojke är ett barn, och du – det är skamligt! Titta hur hon beter sig!
Folk omkring började titta, några började också muttra.
Då bestämde jag mig för att göra något som fick kvinnan att stirra på mig med skräck, be om ursäkt och gå av – till och med innan sin egen hållplats. Fortsättning i första kommentaren 👇👇
Jag drog långsamt bak huvan, visade mitt kala huvud och sa med bitterhet i rösten:
— Jag har cancer. Jag har just gått igenom cellgiftsbehandling. Det är därför jag inte kan resa mig. Jag ber inte om förståelse, men snälla skrik inte åt mig.
Kvinnan blev stel. En tystnad lade sig i en minut.
Vissa människor började se på mig på ett annat sätt – inte med fördömande, utan med medkänsla och kanske respekt.
Jag satte på mig huvan igen, försökte gömma mig från de främmande blickarna.
På tunnelbanan — bland vanliga, likgiltiga ansikten — kände jag mig både väldigt ensam och otroligt stark.
Gjorde jag rätt? Jag hade verkligen ont, men jag respekterar de äldre.
