Jag skyndade mig hem efter en lång arbetsdag när jag märkte att någon satt på bänken. Vanligtvis är den tom, särskilt på kvällen, men den här gången var det en äldre man. Han såg ut att vara runt åttio, klädd i ordentlig klädsel. Bredvid honom stod en gammal käpp och en sliten portfölj.
Han tittade på vägen, som om han väntade på någon.
Jag tänkte gå förbi, men något i hans ansikte fick mig att stanna. Jag hälsade, och han nickade, lite överraskad.
— Ursäkta, väntar du på någon? — frågade jag.
Han log svagt.
— Ja… men det är nog förgäves. Idag är det årsdag. För femtio år sedan träffade jag min älskade kvinna här. Vi var unga… Hon gifte sig på sina föräldrars inrådan. Då var det så man gjorde. Och vi… vi älskade bara varandra.
Han justerade sin krage och darrade lite.
— Första gången hon kom hit var av en slump, ett år efter vårt bröllop. Jag var också här. Vi satt bara tysta. Och sen bestämde vi oss — vi skulle träffas här varje år. På den här dagen. Alltid. Bara… för att minnas att vi lever.
Jag satte mig på kanten av bänken bredvid honom. Jag kunde inte gå därifrån.
— Och hon kom varje år?
Den gamle mannen nickade.
— Även när hennes barn föddes. Även när hon flyttade till en annan stad. En gång sa hon till mig: ”Låt det vara min synd, men det är den varmaste i mitt hjärta.”
Det som hände därefter fick mig att tro på sann kärlek. Jag kämpade för att hålla tillbaka tårarna. Stackars gamle man 😢
Fortsättning i första kommentaren 👇👇
Den gamle mannen log.
— Och idag kom hon inte, — viskade han. — Första gången på femtio år.
Jag ville säga något, men fann inga ord.
— Jag satt och tänkte: kanske är hon bara sen. Och sen… blev allt klart.
Han tystnade en stund, och tillade sedan:
— För en vecka sedan såg jag en liten notis i tidningen… Det var hennes flicknamn där. Jag är inte säker på att det var hon. Men datumet stämmer.
Han tog fram ett noggrant vikt dödsannons ur sin portfölj. ”Ljus, vänlig, älskad… gick bort omgiven av sin familj…”
Den gamle höll det som ett brev som han inte vågade läsa klart.
— Jag kan inte vara på hennes begravning, — sa han. — Jag hade inte rätt till det. Men jag hade rätt att vänta på henne här.
Han reste sig, tog sin käpp och lade portföljen på sin axel.
— Tack för att du kom fram. Jag gillar inte att gå ensam. Idag — särskilt.
Jag tittade efter honom när han långsamt gick bort längs alléen, där han en gång mötte sitt livs kärlek. Kärleken som kom till honom… även om det bara var en gång om året.
