Jag kom hem efter jobbet. Jag gick upp till våningen och, som vanligt, ringde jag på dörren. Tystnad. Jag knackade på dörren — inget svar. Jag tog fram nycklarna och gick in.
Scenen som mötte mig fick mig att tappa fotfästet. TV:n var på. Kylskåpets dörr var på glänt. På golvet låg kläder, handdukar, barnleksaker utspridda.
Jag gick vidare och tittade in i badrummet — det fanns en pöl med vatten. Som om någon hastigt hade lämnat.
Var är min fru? Var är min son? Jag förstod ingenting. Min frus telefon var avstängd.
Plötsligt hörde jag steg bakom mig. Fortsättning i kommentarerna ⬇️⬇️
Jag har varit gift i tre år. Jag och min fru träffades på jobbet — en vanlig historia: gemensamma projekt, gemensamma luncher, långa samtal. Efter vårt äktenskap förändrades livet.
Hon blev gravid och gick på föräldraledighet, och allt ekonomiskt ansvar föll på mina axlar. De vardagliga dagarna började kännas lika: morgon på kontoret, kväll hemma.
Min fru tog hand om hemmet, passade på vårt barn, lagade middag, och jag visste att när jag kom hem skulle den vanliga värmen möta mig.
Men den kvällen började konstigt från början.
Jag öppnade dörren till trapphuset, gick upp till våningen och, som vanligt, ringde jag på dörren. Tystnad. Jag knackade på dörren — inget svar. Kanske är hon i badrummet? Men hon hör alltid mina steg. Jag tog fram nycklarna och gick in.
Scenen som mötte mig fick mig att tappa fotfästet. TV:n var på. Kylskåpets dörr var på glänt. På golvet låg kläder, handdukar, barnleksaker utspridda.
Jag gick vidare och tittade in i badrummet — det fanns en pöl med vatten. Som om någon hastigt hade lämnat.
Var är min fru? Var är min son?
Mitt huvud började arbeta snabbt och nervöst. Det första jag tänkte var inbrott. Men vi har inte pengar eller smycken hemma. Vad har hänt? Varför såg allt ut som om någon hastigt hade flytt och lämnat allt bakom sig?
Med darrande fingrar slog jag min frus nummer. Ringande. Sedan den kalla, likgiltiga rösten på telefonsvararen: ”Den uppringda personen är tillfälligt otillgänglig.”
Mitt hjärta slog hårt. Kanske var jag för sent ute? Kanske, om jag hade kommit tidigare, hade jag kunnat göra något?
Just då hörde jag steg bakom mig.
— Åh, älskling, du är redan här? — hördes hennes röst.
Jag vände mig snabbt. Min fru stod vid dörren med en påse från affären. Lugnt. Leende.
— Vad har hänt här? Var är barnet? Varför var din telefon avstängd?
Hon tog lugnt av sig sin jacka och lade väskan på bordet.
— Hur var din dag?
Jag klarade inte av att hålla mig.
— Vad har hänt?! VAR ÄR BARNET?!
Min fru tittade på mig med en förvånad min.
— Ta det lugnt. Han är med min mamma. Jag var bara på affären i en halvtimme.
— Och… vad är det här för röra?
Hon log och satte sig på soffan.
— Fråga vad jag gjorde idag.
Jag tystnade en stund och frågade sedan:
— Vad?
Min fru sträckte på sig, gäspade och sa leende:
— Inget. Jag vilade bara.
