I 50 år har den här mannen levt långt från civilisationen: se hur hans hus ser ut på kullen

Vid 23 års ålder blev han utslängd från sitt hem och har sedan dess levt isolerat på toppen av en kulle 😲 Han har ingen telefon eller internet 😱 Han syr själv sina kläder av fårull och använder egenbyggda solur för att hålla koll på tiden 😢 Han lever på mat som han odlar själv och ost som får ge honom 😲 Se hur hans hus ser ut

Man skulle kunna tro att valet att leva som eremit är en föråldrad sak, en gammal mode bland medeltida munkar som sökte upplysning. Men nej, verkligen inte. Faktum är att många människor idag fortfarande väljer att isolera sig helt från den moderna världen.

Varför, undrar ni? Jo, det är ofta en strävan efter enkelhet, inre frid, eller kanske ett försök att frigöra sig från samhällets press, lite som min farbror Henri.

Ta till exempel Flaminio. Denne man, som ser ut som den typiska bilden av en eremit med sitt rufsiga hår och sin långa vita skägg, har bott i en avlägsen gård på en kulle i norra Italien i över 50 år.

Hans liv förändrades helt vid 23 års ålder, när han blev utkastad från sitt hem utan uppenbar anledning. Från den dagen beslutade han att dra sig tillbaka från allt och leva ensam, omgiven enbart av sina får.

Det är något fascinerande med hur Flaminio lever. Denne man har helt kopplat bort sig från det moderna samhället: ingen TV, ingen telefon, inget internet.

Han har lärt sig att klara sig själv: han tillverkar sina egna kläder av fårskinn och använder en hemmagjord solur för att hålla koll på tiden. Hans dagar styrs av livets enkla behov: han lever på de produkter han odlar och den ost hans får ger honom.

Jag måste erkänna att första gången jag hörde talas om honom hade jag svårt att förstå varför någon skulle välja att leva så. Men ju mer jag tänker på det, desto mer tror jag att Flaminio kanske har förstått något som vi, stadsbor, har glömt.

Ensamhet är inte nödvändigtvis synonymt med sorg eller depression. För honom är det ett val, en väg till ett mer autentiskt liv. „På natten känner jag mig ibland lite ensam… kanske lite ledsen“, säger han i dokumentären.

„Men på morgonen, när jag ser mina får, mår jag bättre.“ Det är så rent, eller hur?

 

 

Gradering
Gillar du det här inlägget? Dela gärna till dina vänner: